Medicinsk historia
I medicinens historia trängs storslagna upptäckter med etiska haverier. Briljanta personligheter med udda kufar. Egendomliga instrument och osunda mediciner. Många framsteg, ännu fler snedsteg och en hel del övertramp.
Av medicinhistoriens viktigaste framsteg är det bara ett par som har mer än hundrafemtio år på nacken. Vesalius kartläggning av människans anatomi på 1500-talet och Jenners upptäckt av vaccinet mot slutet av 1700-talet utgör undantag till regeln att den moderna medicinen började hitta sina former under senare hälften av 1800-talet. Röntgen, anestesi, antibiotika, antiseptik. Att så många av de verktyg som idag bär upp sjukvården har en så kort historia manar till eftertanke.
Kanske är den mest fascinerande medicinhistorien den som kartlägger de banbrytande upptäckterna. Hur DNA-molekylens spiralform uppenbarade sig för James Watson och Francis Crick i Cambridge 1953. Hur Alexander Flemming 1928 snubblade över penicillinets bakteriedödande förmåga. Hur Inge Edler och Helmuth Hertz i Lund 1953 förstod ultraljudets möjligheter vid diagnostik av hjärtat. Det är framgångssagor med sällsam lyskraft.
Men lika viktigt är också att dra snedstegen och övertrampen i ljuset, för att kunna undvika liknande händelser i framtiden. Att blottlägga den rashygieniska forskningens dragningskraft under 1900-talets första hälft, lobotomins uppgång och fall eller neurosedynskandalens mekanismer.
Sjukvårdens möjlighet att bota och lindra är idag är större än någonsin förut. Men orosmoln finns. Vaccinationstäckningen minskar och antibiotikaresistensen breder ut sig. För den som har siktet inställt på att ta sig framåt kan det ibland vara klokt att också kasta ett öga i backspegeln. Medicinhistorien kan rusta oss för morgondagens utmaningar.
Läs mer om medicinsk historia
Temanummer i Socialmedicinsk tidskrift (2012) (länken öppnas i nytt fönster)
